Vem är ansvarig?

Ansvaret för att penningtvättslagen ska följas ligger hos myndigheten som har tillsyn. Men då myndigheterna främst kontrollerar att företagen känner till reglerna och har rutiner och stadgar för att förhindra penningtvätt, betyder det inte att myndigheterna faktiskt kontrollerar att de följs.

Huvudansvaret ligger alltså hos den enskilde verksamhetsutövaren, de ska inte bara följa lagarna utan de ska även arbeta för myndigheterna och förse dem med information. I Brottsförebyggande rådets Rapport 2011:4 ”Penningtvätt-Rapportering och hantering av misstänkta transaktioner” nämns bland annat:

I stället för myndigheter och brottsoffer är det en rad privata verksamhetsutövare som ska upptäcka misstänkta transaktioner och rapportera dessa.
(…)
Många verksamhetsutövare upplever penningtvättslagen som oklar och anser att det läggs ett för stort ansvar på enskilda befattningshavare i banker och företag att göra kvalificerade juridiska bedömningar.
(…)
Även om finanspolisen får in tips och uppgifter från annat håll, till exempel från andra brottsbekämpande myndigheter, står den privata sektorn för den största delen av informationsinflödet. De rapporteringsskyldiga verksamhetsutövarna kan med andra ord beskrivas som penningtvättbekämpningens ögon och öron ute på fältet (…).

För att kunna tolka och genomföra lagen rätt krävs det att man har någon form av erfarenhet från juridik. Att sätta helt vanliga företag under pressen att kontrollera transaktionerna leder inte bara till att flera inte anmäler alls, utan att de som faktiskt anmäler, anmäler alldeles för mycket och i slutändan inte vet vilka transaktioner som är lagliga längre.

Om företag inte anmäler

I och med att penningtvätt i sig inte är olagligt, kan de inte åtalas för som medhjälp till penningtvätt. Det närmaste man kommer är brotten häleri (Brottsbalken 9:6) och häleriförseelse (Brottsbalken 9:7), dessutom de nyare brotten penninghäleri (Brottsbalken 9:6a) och penninghäleriförseelse (Brottsbalken 9:7a). För detta kan man bli åtalad om man hjälper till att omsätta, dölja, bortföra eller liknande med egendom som kommer från brott. Att däremot faktiskt tillämpa dessa lagar på företagen är mycket svårt; enbart i fall där det går att bevisa att företaget var medvetet om att pengarna kom från brott och ändå genomförde transaktionen är det tillämpbart.